Minns ni den dagen då ni lärde er att cykla. De där första vingliga trampstegen och det stora leendet på läpparna när ni till slut lyckades hålla balansen. Lyckan över att ha gjort något nytt, något ni längtat efter länge, både med iver och rädsla. Förhoppningarna, förberedelserna, övningen. Och äntligen, äntligen kan ni cykla, utan stödhjul, men med hjälm (och reflexväst) såklart!
Bussen rullade ut från Tornavägen runt lunchtid på tandemfredagen, fredagen och helgen som skulle komma att bli en av de bästa och mest minnesvärda stunderna under min lundatid, hittills. Men det visste jag inte då, men jag anade det, med vårt härliga gäng på 54 party-glada och tandem-ivriga krischaniter kunde det inte gå annat än mot riktig framgång!
Tandemtaggade Krischaniter. Foto: Sara Stomberg
På bussen upp mot Göteborg regerade ett visst ”tech-house-mix-tape” som ständigt efterfrågades av vår allas partyprins! Själv förundrades jag över hur killen bredvid högtalarna skönt lutade sig tillbaka, satte öronproppar i öronen och slöt ögonen. Senare förstod jag. Att vila sig i form inför 30 timmars festande är ett givet recept med sjukt bra resultat. Därefter var party-humöret och hejarklackssångerna ständigt på topp!
Party i bussen påväg mot Götet. Foto: Sara Stomberg
När vi släppt iväg det första ekipaget från Götaplatsen och alla satt på bussen igen, var vi sjukt taggade, det var nu allt började på riktigt! Pussy Bike (vår tandemcykel) lämnar hemmet och ska ta sig 33 mil söderut. Över åkrar, bredvid hav, bortom kullar och under broar. Kommer vi att cykla fel, tappa bort någon, ha sönder cykeln, eller spårlöst försvinna i natten? Frågorna var många och svaren frånvarande, än så länge…
Vid Ikea Kållereds parkering möts vi av den dunkande basen till Van Halens – Jump som fick alla att hoppa högt med händerna i luften. Discot var ett faktum!
Utedisco på IKEAs parkering. Foto: Sara Stomberg
Runt omkring oss blev det allt mörkare och mörkare, cyklisterna gör sig redo för att trampa ut i natten. Själv ser jag till att dela ut vatten och Risifrutti som vi äter med platsgaffel.
Ekipagen cyklar på, bussen rullar vidare, tätt som tätt stannar vi till, springer av och hejar på våra svettiga och duktiga cyklister. Fort ska det gå, även när vi tar oss in på bussen igen. Fler och fler cyklar kommer efter oss, men Krischan håller tempot och glider ständigt in till omstarterna och växlingsplatserna som topp fem.
Ivrigt hejjande supportrar. Foto: Sara Stomberg
När vi närmar oss Båstad har solen återigen börjat klättra uppåt, trötta tandemdeltagare bokstavligen ramlar ner på de blåa filtarna i gräset. Frukosten står serverad. Nu taggar vi inför stora och lilla bergshackan! Själv ger jag mig iväg på ett litet mission, att fylla vattendunkarna till törstiga cyklister. Mot ICA, som var så nära på vägen dit men så oändligt långt bort när jag skulle tillbaka igen. Som tur var kom både den ena och den andra starka killen till undsättning. Jag måste ha sätt rätt klen där jag stod bredvid den respektingivande vattendunken på 25 liter vatten men vad gör man inte för ett så härligt gäng som vårt!
Frukost i solskenet i Båstad. Foto: Firas Majid
Då bussen gled upp för backarna på sträckan; stora bergshackan möttes vi av en minst sagt uppseendeväckande syn, två kroppsstrumpor (med människor i) stod längs kanten, varav den ene kaskadspydde ut över fältet. Att cykla stora bergshackan är ingen lek, det kan suga livslusten ur dig! Så var dock inte fallet med vårt starka ekipage som tog sig in på en beundransvärd andra plats.
Även lilla bergshackan (som ligger hack i häl) klarade vi av galant! Segern firades med ett dopp i sjön bredvid.
Nu började det närma sig mål och min andra hälft under tandem; Al your Pal, droppar citatet: ”vi cyklar 33 mil, det är väl inget snack om vad tävlingen går ut på. Vi ska vinna!”
Tempot pressas upp, svetten flödar och Pussy Bike rent ut sagt flyger fram längs vägkanten. Det är vi i ständig kamp mot de glittrande sjukgymnasterna som har täten. Spänningen är på topp och adrenalinet pumpar ut i ådrorna.
Bad i fontänen i Lundagård. Foto: Firas Majid
När bussen glider in på Tetra pack för att invänta cyklarna är det med glädje och lycka i blicken som vi alla ser vilket ekipage som är först! KRISCHAN och vår allas egen Pussy Bike. Vi är först och känner på oss att idealtiden ligger oss i händerna. Sista sträckan cyklas av oss generaler. Att sitta där och trampa in genom Lund är en mäktig upplevelse. Vi får under några minuter känna det som alla ni andra cyklister gjort under tandems gång. Lite vinglande, en sadel som åker fram och tillbaka, fruktan i nerförsbacken (åtminstone för mig som satt där bak) men framförallt den häftiga känslan av att cykla tillsammans med någon annan. Ännu häftigare var känslan av att cykla in i Lundagård och ta ett ärevarv bland alla tandemdeltagare, pumpande musik och framförallt alla blöta krischaniter som hejade på uppe i fontänen. Den känslan och synen är något jag sent kommer att glömma. Helt fantastiskt. Som grädden på moset vinner vi lilla bergshackan och tidspriset! Jag är mäkta stolt, imponerad och glad! Att vara Tandemgeneral är som dagen då du lärde dig cykla fast tusen, tusen gånger bättre!
Signerat; Tandemgeneral ”Miss Banana”
Foto: Sara Stomberg
